Det var så här det började
Det var 1960-tal och goda tider. Industrin gick på högvarv, men för dem som ville flytta till jobben i städerna fanns ingenstans att bo. Därför beslutade riksdagen 1965 att en miljon bostäder skulle byggas under tio år. Statliga subventioner och förmånliga lån skulle få det att hända.
Det var ett gigantiskt projekt. Under åren 1965–1974 byggdes 1 005 614 nya bostäder i Sverige, ett land med 7,5 miljoner invånare.
De flesta av husen byggdes utanför stadskärnorna, där det helt enkelt fanns plats att bygga mycket på samma gång. Det gick snabbt och det var kostnadseffektivt.
Eftersom man byggde helt nya stadsdelar ville man ta tillfället i akt och skapa genomtänkta miljöer för moderna människor. Stora grönytor, gårdar fria från biltrafik och samhällsservice i lokala centrum var något av det man tänkte sig skulle skapa ett bra liv.
Målet om en miljon nya bostäder nåddes. Men under resans gång byttes bostadsbrist mot överskott av lägenheter. Lågkonjunktur och oljekris gjorde att arbetslösheten sköt i höjden och den tidigare stora arbetskraftsinvandringen avtog. Lägenheter stod tomma och det förekom till och med att hus revs.
Miljonprogrammet förknippas idag ofta med höga betonghus i storstädernas ytterområden. Men husen byggdes över hela landet. Långt ifrån alla hus är höghus. Och tegel är vanligare än betong.
Över femtio år har gått och många hus är nu i stort behov av upprustning. Den sociala utsattheten, som redan från början var ett problem, har ökat. Samtidigt är dessa hus hem åt en stor del av Sveriges befolkning, ett kulturhistoriskt arv att förvalta, och områden med en potential att återupptäcka. Och bostadsbristen är återigen stor.